Armacâo de Pera – Algarvekusten strändernas strand

Jag måste backa ett resesteg innan vi landade i Armação de Pêra.

Vi mellanlandade i en stad som heter Estremoz – en fin liten stad som bland annat är känd för sin vita marmor.

Alla trottoarkanter är gjorda av vit marmor.

Estremoz-marmor är en högkvalitativ portugisisk marmor som kännetecknas av sin fina ådring och rödtonade krämfärgade bas, med varierande mönster och ådror som sträcker sig från rosa, krämfärgad och vit till grå eller svart.

När vi kör längre söderut blir det mycket tydligt hur landskapet förändras. Inledningsvis syns spåren efter de senaste årens skogsbränder – vi passerade flera mil av områden som har brunnit.

Skogsbränder har alltid förekommit i Portugal i större eller mindre omfattning. År 2022 drabbades landet av över 3 000 skogsbränder.

Under 2024 upplevde Portugal en svår säsong med över 100 bränder bara i september. Dessa bränder ledde till att över 147 000 hektar mark brann upp.

En av de främsta orsakerna till de ökade skogsbränderna är den globala uppvärmningen.

När vi kom ännu längre söderut kunde vi se enorma odlingar av olivträd. När vi åkte genom Évora-distriktet färdades vi mil efter mil bland olivlundar – tusentals träd, nästan så långt ögat kunde se.

Detta distrikt är Portugals största olivområde. Oljan här beskrivs ofta som mjuk och fruktig.

I Alentejo odlas ofta sorter som Galician, Cobrançosa, Cordovil de Serpe och Verdeal Alentejana.

Vårt första mål var Algarvekusten, och då staden Armação de Pêra – en stad och portugisisk församling i Silves kommun.

Staden har cirka 6 000 invånare på ett område av 8 kvadratkilometer.

Byn hette tidigare Pêra de Baxio, eller ”Nedre Pêra”, för att skilja den från nuvarande Pêra, som då fick namnet Pêra de Cima – ”Övre Pêra”.

Vi anlände hit efter en 35 mil lång resa. Temperaturen hade stadigt stigit under resans gång och var 29 grader när vi kom fram till campingen där vi planerar att stanna under större delen av vintern.

När vi klev ur husbilens svala AC-klimat slog värmen emot oss. Efter en stunds letande runt på campingen fastnade vi för en plats inte långt från där vi stod 2016–17, då vi också var här.

Detta kommer att vara vår utgångspunkt för att utforska mer av Portugals Algarvekust.

När vi väl hade bestämt plats började vi iordningställa – koppla in el och allt det praktiska. Sedan hade Ninna och jag en diskussion om när vi skulle resa vårt nya förtält: idag eller imorgon?

Ninna föreslog imorgon, men jag övertygade henne om att vi borde göra allt klart på en gång.

Tältet är ett uppblåsbart förtält som fästs i husbilens kederskena, och man blåser upp det från en enda anslutning.

I reklamen står det att det tar högst 15–30 minuter.

Efter 30 minuter hade vi lyckats påbörja uppblåsningen – först efter att vi upptäckt att alla sex ventiler måste vara öppna för att luften skulle fylla hela ställningen.

Nu rann svetten ordentligt och tålamodet började sina.

Därefter skulle alla sidofönster och gardiner sättas på plats, liksom myggnäten. Sedan var det bara att slå i alla staglinor – fram med släggan och första ”tältspiken”.

Första slaget – spiken böjs i 90 grader. Marken är stenhård! Trots att den ser ut som rödaktig sand är det snarare röd betong.

Projektet fick läggas ner med omedelbar verkan.

Jag borde naturligtvis ha lyssnat på Ninna. Nu får det bli ändring på detta initiativtagande – och börja lyssna på den som ofta vet bättre.

Till slut stod förtältet på plats efter cirka tre timmars slit.

Vi slog oss ner i varsin stol och sjönk ihop, utan mycket energi kvar – men nöjda.

Ja 15 minuter i hel….heller